Lite mindre Madde...

Heca och Nina (de två Haflingerhästarna) som kom till ridskolan i somras är ju inte så vana vid att lyfta upp hovarna och imorgon ska Nettan och jag ha möte med deras skötare om hur de ska kunna jobba vidare med bla detta. Nettan har berättat flera ggr om hur Heca ställt sig istadigt väldigt bredbent och svankat när de ska lyfta bakhovarna på henne. Nettan har för övrigt klantat sig (som vanligt) och klämt ett finger i en garagedörr (jag tycker faktiskt synd om henne på riktigt den här gången) så jag fick spruta Leunora med penicillin idag åt henne. Leunora har ju då fått en tråkig sårskada på ett framben. Suck!
Men i alla fall, när jag sprutat Leunora går jag förbi Heca och tänker hur svårt kan det vara. Med en tydlighet och bestämdhet som inte kan misstolkas går jag in till henne och lyfter i rask takt upp båda bakfötterna på henne. När jag går ut därifrån är jag rak i ryggen, klappar ihop händerna, nickar med huvudet, spänner ögonen i Nettan och säger "Ja det var ju inte så svårt det där!". Kanske tog jag i lite extra för säkerhets skull för i samma ögonblick som jag säger det får jag en väldig huvudvärk och den sitter kvar fortfarande 6 timmar senare.
Ibland önskar jag att jag helt enkelt var lite mindre mig själv...